Varför Morbror Vanja, varför Andrij Zjoldak, frågar man mej.
De som känner till honom och hans arbetssätt, eller alla rykten kring processen i, säg Åbo med Anna Karenina, vet att det blir ett helvetiskt slit. För alla. Krista Kosonen vet det bäst av alla, men hon är med igen. De som sett hans teater vet att vi kan vänta oss något omskakande.
När vår castingdag är slut, en kall decemberdag i Helsingfors, sitter vi tillsammans i salongen på den tysta teatern. Vi har slitit som hundar, skrattat som hyenor, spelat som gudar. Zjoldak är nöjd med vad han sett. (Jag är nöjd att vi inte slet sönder scenografin, vi var trots allt endast gäster på en annan teater). Vi har en rollbesättning för Klockriketeaterns Morbror Vanja. Med Zjoldak som motor.
Och då kommer den, stunden då Zjoldak ger teaterkonsten sin plats och betydelse. Hans credo.
Andrij Zjoldak har en egen version av Prometheusmyten. I den antika myten, känd fram om allt genom Aischylos tragedi, stjäl Prometheus elden från de olympiska gudarna och ger den till människorna. Elden blir en symbol för livet, för konsten. Ljuset som förädlar mänskligheten.
I Zjoldaks version gömmer Prometheus elden i sina ögon, flyr till människorna och ger dem ljuset som fördriver det eviga mörkret. Det är mot den bakgrunden man kan förstå hans förtvivlan när han skriker till skådespelaren som vill repetera med slutna ögon:
– Öppna ögonen, jag ber er, se på publiken med öppna ögon! Vi vill se vad ni har i ögonen och vad ni har bakom ögonen!
Zjoldaks flöde av associationer och floder av bilder, ljus och ljud är välbekant för dem som sett hans föreställningar. Men i centrum står alltid Skådespelaren.
– Vad är Skådespelaren för mej? Ställer frågan till mej själv. Mitt svar är enkelt och klart. Skådespelarna är mänsklighetens utvalda kast, de är ”det vita benet”, som består av man och kvinna, de är halvgudar och andens aristokrater, de är mänskans centrum, den punkt i henne som allt utgår ifrån, de är sändarschamaner och mottagarfyrar, de är rituell och sakral energi... Och därtill är skådespelarna..., skådespelare, skådespelarna är barn, på riktigt...
Vi förstår att det är lek, att det är allvar. Att det har en betydelse.
– Jag älskar skådespelaren. Jag är en av dem. Jag älskar skådespelare. Skådespelarna – Artisterna, Konstnärerna – de är gäster, de är ovanliga gäster. De kommer på besök till Er, de är ex... territoriala.
Därför gör vi Morbror Vanja. Bland annat.
Dan Henriksson, teaterchef
en dag i februari när termometern visar på -31
- - - - -
Ett kapitel ur Andrij Zjoldaks kommande bok ”Solen i Prometheus blick” publicerades i Teatteri 1/2011. Citaten ovan är hämtade ur den finska översättningen av Jukka Mallinen.