Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller någon mänsklighet.
Där ingen estet lever utformas inte heller någon nyanserad mening om mänskovärdet.
- Harry Martinson (Passad, 1945)
Under det konstpolitiska toppmötet på stadshuset i november blev det klart att de flesta partierna saknar en kulturpolitisk agenda och elementär förståelse för konstens betydelse. Själva mötet var raffinerad politisk konst [1]. Konstnärer och representanter för de politiska partierna möttes i en performance demaskerad till ett seminarium. Mötet kräver en fortsättning - en valfråga:
hurdant samhälle vill du ha?
Människan är den enda varelsen som uppfunnit pengar.
Och sedan förklarat dem heliga.
Allt mäts i pengar: beslut om vård, framgång för film, resultat i sport, priset på utsläppsrätter. När konstnärer möts talas det bara om pengar. Det sista är inte riktigt sant och till den del det är sant beror det på att resurserna är knappa. En frilanskonstnärs euro är värd 50 cent. Resten är talkoarbete, oavlönat.
Språkforskaren Janne Saarikivi (HS 29.12.14) [2] förundrar sig över Jorma Ollila, som på Slushmässan i november varnade startupparna för att läsa för mycket och bli 'akademiska': "När blev det så att businesslivets överstepräst sitter i styrelsen för universitetet och föraktar läsning? När blev kunskap och bildning en kanal till pengar och inte tvärtom? Klassikerna inom ekonomi Marx och Keynes ansåg att pengar var ett medel. När vi stillat basbehoven kan vi ägna oss åt vetenskap eller konst. Det var vad de trodde.
Nu har vi mer rikedom än någonsin, men tänker på pengar ännu mer besatt än förr."
Med ekonomin som enda värdemått, speciellt i kombination med tanken mer åt färre, drabbas hela samhällskroppen. De värderingarna får i synnerhet inte styra konstpolitiken. Konsten tillhör alla.
[1] Konsten kan gärna vara politisk, politiskt inkorrekt, ifrågasättande.
Pamflettkonsten har sällan samma effekt som den som ställer de rätta frågorna.
[2] Janne Saarikivi: Suomessa tarvitaan vähemmän puhetta kasvuyrityksistä,
http://www.hs.fi/tiede/a1419737653882
Konsten är kärnan i kulturen
Samtidigt bor konsten i periferin och söker i sprickor det nya, det okända. Kulturen är vardagen, konsten är festen. Starka konstupplevelser lever kvar som ett minne, en tröst och en dröm om det som varit eller det som kan bli. Konsten söker både yttre uttryck och inre upplevelser. Det är forskning i mänsklighet bortom vetenskap, kanske bredvid andliga övningar och religioner.
Kulturen är bland annat den samling av konstnärliga manifestationer som existerar, kultur i direkt dialog med konst. Kultur är i vid mening allt av mänskan skapat (nej, mcdonalds blir aldrig kultur, inte ens en stulen ronaldmcdonald). Kultur är civilisationer och värderingar, idéer, religioner, lagar, vetenskap, (ut)bildning, sociala mönster och den journalistik som existerar i ett samhälle.
Under veckan invigdes i förtid det nya konserthuset Philharmonie de Paris, med en konsert för att samla nationen och hedra offren vid Charlie Hebdo. Konsten, konsertmusiken, ställdes att tjäna ett annat, kulturellt syfte [3]. Samtidigt är jag övertygad om att det fanns stora känslor på Philharmonie, något som jag själv gärna förknippar med konstupplevelser. Musiken och den speciella kontexten förstärkte varandra.
[3] Vem vågar jämföra med Wagnertraumat? I Sverige diskuterades i somras det rätta i att Valerij Gergijev leder Östersjöfestivalen samtidigt som han stöder Putin.
Talko - det låter så bra
På torsdag är det exakt femtio år sedan min pappa dog i en trafikolycka.
Adi Henrikssons plötsliga död den 29 januari 1965 var 'en stor mediahändelse'. Han var en populär idrottsledare och vid sidan av arbetet även aktiv frilansjournalist och rapporterade för bland annat Hufvudstadsbladet, Nya Pressen, Rundradion och Östra Nyland. Han hade på hösten blivit invald i Lovisa stadsfullmäktige. Han var 42 år gammal när föraren tappade kontrollen och bilen halkade ut framför en lastbil en sen kväll i Österbotten. Jag har inga autentiska minnen, men hjärnan har producerat fragment. Det var ingen traumatisk upplevelse för mej - jag var bara tre år. Oändligt mycket värre var det för mina äldre syskon och vår mamma, som var bara 33 år den dagen. För samhället omkring oss - "Adis hem stod alltid öppet" - var det en chock.
I familjens arkiv - kulturfragment - fäster jag mej vid några detaljer. Begravningen refereras utförligt i olika tidningsklipp, hela minnestal citeras och vilken musik som framfördes. Begravningsföljet från den fullsatta kyrkan i Lovisa till Gamla begravningsplatsen var kilometerlångt i snöstormen den sjunde februari. Hornkapellet spelade ännu vid graven. Musikens helande kraft i sorgen.
Pappa var ett viktigt nav för kulturlivet i Lovisatrakten. Han arbetade mycket med frivilligverksamhet, för gemenskapen kring aktiviteter, för idrottskulturen. Hans politiska intresse gällde det gemensamma bästa. På den tiden var det fortfarande så.
Kulturlivet bygger ofta på frivilliga insatser. Jag beundrar pappas sprudlande talkoanda. En professionell konstnär behöver därtill resurser för att utveckla sin konst och erbjuda publiken upplevelser.
Stagnerad kulturpolitik
Samma år 1965 började man tala om statlig kulturpolitik i Finland - en linje som i stort fortfarande lever vidare med institutioner och regionalpolitik [4]. Den har räddat konstscenen under de två senaste recessioner. Men idén har också stagnerat. Scenkonsten har i verkligheten förändrats radikalt. Behoven och verksamheten är annorlunda.
Begreppet kulturpolitik togs i bruk 1974. Under det konstpolitiska toppmötet 40 år senare blottades hur lågt kulturen prioriteras bland partierna, hur visionerna saknas. Det krävs helt enkelt mer än att ge företag skatteavdrag för kultursponsorering, vilket var SFP:s förslag. På sin höjd finns det en instrumentell vinkling: kulturen skall främja hälsa, turism eller generera ekonomiska resultat som man vill mäta och visa upp genomslagskraften för. Det blir lätt bara tomma fraser i bullshitbingon inom kulturpolitiken.
Jag föreslog nyligen att Centret för konstfrämjande ordnar ett konstparlament, en fortsättning på toppmötet med både politiker, tjänstemän och konstnärer för att dryfta och lyfta konsten i samhället. I veckan fick jag förslaget tillbaka: du kan väl ordna det själv, du är så duktig... Pappas talkoanda prövas.
[4] Pasi Saukkonen: Vankka linnake, joustava sopeutuja vai seisova vesi?
Suomalaisen kulttuuripolitiikan viimeaikainen kehitys (Cupore, 2014).
www.cupore.fi/verkkojulkaisut_23.php
Hur mäter man konstens betydelse?
Teatern har långa traditioner, amatör- och arbetarscener har i tiden skapat publik och proffs, samt en vilja att stöda verksamheten. I teaterlagen sägs det: "Syftet med den statsandel som beviljas för teater- och orkesterverksamhet är att utgående från konstnärliga utgångspunkter producera teater- och orkestertjänster samt att främja tjänsternas regionala tillgänglighet och åtkomst för olika befolkningsgrupper".
Så vem bedömer konstnärligheten? Det handlar inte om ett enskilt repertoarval, om en mammamia är bra eller dålig eller ens huruvida den skall finnas på den svenska nationalscenen eller inte. För de lagstadgade, stasandelsteatrarna, är det en matematisk formel som gäller. Där har man stagnerat. Samtidigt har lagstadgade statsandelar varit räddningen, utan dem hade nedskärningar drabbat kulturen hårdare.
När det gäller behovsprövade medel är svaret enkelt. Med kollegial bedömning och en liten skara tjänstemän behandlas ansökningar från hela det fria konstfältet. Pengarna - tipsmedel - som delas ut är smulor. Hela kulturbudgeten är 0,8% av statsbudgeten, de behovsprövade bara några procent av det.
Konsten skapar betydelser, inspirerar, samlar och förenar. I Paris förenades kulturen och konsten - med en kollektiv handling söker man personliga upplevelser, tröst och energi för livet.
Det är nu dags att igen ge både konsten och kulturen den plats de haft i välfärdsbygget. Visst har de finlandssvenska fonderna en stor betydelse för oss på fältet, men de avgörande medlen kommer från statligt och - tillsvidare - kommunalt håll. Det behövs strategiska planer och enkla möten med levande konst, litteratur, teater, dans i undervisningen. Öppna institutionerna, skapa tillgänglighet på alla nivåer - ett framtidsmål. Vi behöver en kritisk granskning av oss själva: vad kan vi göra annorlunda - och samtidigt ett starkt stöd från samhället: konsten och kulturen är vårt fundament.
Det händer fruktansvärda saker i världen dagligen. Det känns ibland futtigt att försöka tackla vardagens problem i den välfärd som ändå omger oss. Det finns så många verkligheter samtidigt. Konstens djupaste betydelse må vara dold. Att öka förståelsen för oss själva och varandra är en del av det. Av känslorna som konsten för en dialog med är kärleken och empatin de viktigaste, lusten och glädjen föds ur dem.
Så tänkt är konsten ett fredsprojekt som förenar och försonar.
Dan Henriksson
teaterchef för Klockriketeatern
medlem i statens scenkonstkommission 2015-16
Publicerad i HBL söndag 25.1.2015.
FAKTA
- Det konstpolitiska toppmötet arrangerades på stadshuset i Helsingfors i 10-11.11 2014 av scenkonstfestivalen Baltic Circle, Checkpoint Helsinki och Public Movement. Konstnärer och politiker möttes i en konstpolitisk performance.
- Konst är det som konstvärlden definierar som konst, enligt den institutionella konstteorin - ett populärt cirkelargument.
- År 1965 formulerades för första gången tydliga målsättningar för den statliga kulturpolitiken i Finland och grunden för den kulturpolitik som i stort fortfarande lever vidare. Den var starkt knuten till institutioner och hade en tydlig regionalpolitisk och demokratisk tendens.
- Konsten sågs som ett starkt uttryck för nationens existens, som en väsentlig del av kulturlivet och som en resurs för den socioekonomiska utvecklingen.
- Begreppet kulturpolitik togs i bruk 1974.
- Kulturministeriet samt Centret för konstfrämjandet med konstrådet och konstkommissioner är de centrala statliga aktörerna inom kulturpolitiken.
- Pasi Saukkonen: Vankka linnake, joustava sopeutuja vai seisova vesi?
Suomalaisen kulttuuripolitiikan viimeaikainen kehitys
(Kulturpolitiska forskningsstiftelsen Cupore, 2014).