Aniara – fragment ur tid och rum baserar sig på Harry Martinsons kosmiska berättelse om människan i ett avgörande vägskäl. Jorden, som rymdskeppet Aniara och personerna ombord lämnar, är skadad av strålning och av människans handlingar. Mänskligheten har liksom i verkligheten skapat en situation där vi hotar jordens existens med långsamma, obönhörliga hot (klimatet) och med plötsliga, fruktansvärda metoder (kärnvapnen). Aniara är en mörk historia: för själva farkosten, skeppet i rymden finns ingen återvändo.
Nyfikenhet är en drivande kraft för Klockriketeatern. Undersökningen och frågan är intressantare än svaret eller, gudförbjude – att berätta Sanningen.
Häpenhet hette det mänskligas födelse och början
Aniara – fragment ur tid och rum är Klockriketeaterns och The Crossings största projekt någonsin. Det föddes ur min vänskap med Donald Nally, som grundat och leder kören The Crossing. Ur en gemensam vilja att ställa frågor. Våra organisationer är nu i ett skede då det är möjligt att skapa ett verk som förenar oss kring scen och musik, över oceanen.
I det episka diktverket öppnar Martinson i totalt hundratre sånger fruktansvärda händelser och handlingar – för att vi skall förstå det vi redan vet. Den mytiska nivån överröstar rationella invändningar. Drömmen är ibland ljus som den nordiska sommarnatten, i nästa stund möter vi en kolsvart sol.
Liksom all stor konst låter sig Aniara inte entydigt förklaras. Det pågår en kamp mellan ljuset och mörkret. Att tolka den djupaste innebörden är en tankelek utan slut.
Aniara är en varning. Rymskeppet Aniara råkar ur kurs och gör med fantasin och konsten som bränsle en forskningsresa in i framtiden – mot en kosmisk hemlöshet utan återvändo. Det är dit vi är på väg om vi inte ändrar kurs. Det finns heller inget att återvända till, för vi har själva förstört jorden.
Framtidsforskningen är möjligen den svåraste disciplinen, därför krävs det konst och dröm för att förstå djupare och bredare. Vi vet att kärnvapnen och klimatförändringen hotar hela jordens existens. Vi vet, men kan inte, vill inte förstå. För det största hotet är människan.
Men det finns inget skydd mot människan
Konsten förändrar kanske inte världen, men den kan hjälpa oss att förstå djupare, bortom vetskap och mer exakt än vetenskap.
Aniara granskar kollektivets utveckling. Skeppet är, liksom jorden det lämnat, fyllt av mänsklig småsinthet. Man känner igen behovet av tillhörighet, sammanhang, närhet och kärlek i olika former. Kulter, riter och religioner blir just så komiska de är från ett avstånd, medan mänskan inne i kollektivet brinner.
Aniara föddes ur en förundran, men kanske ännu starkare ur vanmakt och förtvivlan. För mej ligger trösten och inspirationen i tanken att människan själv kan påverka jordens framtid.
Vi var i avgrunden. Det låter som en saga
i panisk skräck i allas ögon skriven
Personligen är jag – förstår jag i mitt arbete med Aniara – en optimist, trots allt. Det är kanske naivt, men så länge det finns en vilja, finns det en möjlighet. Och trots att alltför många av världens ledare och populistiska rörelser inte bryr sig, ser vi också miljoner människor i gräsrotsrörelser, bland forskare, journalister, konstnärer och unga människor som vill skapa en förändring. Hoppet finns kanske trots allt bland dem och i konsten, i ljuset?
Text: Dan Henriksson, chef för Klockriketeatern