Ur en epostkonversation mellan
Dan Henriksson, librettist och regissör
Jonathan Bradley, verksamhetsledare för The Crossing
DAN:
Jonathan, du har en djup förståelse för Buddhistisk filosofi, tro och tanke och vi har diskuterat med varann genom hela den här processen, vilket jag är tacksam för. I mitt libretto, baserat på Harry Martinsons texter, lyder de första raderna:
Here beneath the Catalpa Tree
We sit released from all desire
Vad väcker det här för tankar hos dig?
JONATHAN:
För mig är det här det allra intressantaste citatet ur librettot. Ifall hela besättningen ombord på Aniara är död och jorden är förstörd, får det mig att undra vem det är som berättar historien? Självklart finns associationer till Buddha under bodhiträdet, men varför ett katalpaträd? Vem är berättarna, är de pånyttfödda besättningsmedlemmar eller något lika mystiskt?
DAN:
Du har rätt. Katalpaträdet kommer från en annan dikt av Harry Martinson, inspirerad av den kinesiska 1600-talsfilosofen Li Kan. Men här hoppas jag att publiken kan acceptera att berättaren inte är en realistisk person, utan att vår berättelse utspelas på ett mytiskt plan, bortom realismen.
Men nu till min nästa fråga. Snart sjunger kören om glömska (oblivion), samtidigt som minnen verkar vara centrala. Sedan nämns själavandring. Vad är det? Vad behöver vi veta om skillnaderna mellan samsara inom hinduistiskt och buddhistiskt tänkande?
CHORUS
Relief to sometimes just forget
Relief to not remind oneself
of memories from past events
Relief to not recall one’s tardy transmigration
JONATHAN:
Två viktiga ord här: glömska och själavandring. För mig betyder ordet glömska (oblivion) att man är ovetande eller omedveten, vilket är hela problemet för Buddha. Från Buddhas perspektiv finns det en orsak till allt lidande – ignorans (ovetande eller omedvetenhet) – så det finns ingen tröst i glömskan. Det är lidande. Hela orsaken till att buddhister mediterar är ett försök att se saker som de är, inte att glömma eller inte veta. Tanken om att ignorance is bliss, omedvetenhet är en välsignelse, är totalt ute. På samma sätt är transmigration, såvida det syftar på reinkarnation, inte heller en trösterik tanke. Buddhisterna ser samsaras cykler som en oändlig räcka av liv där lidandet ständigt är närvarande. Därför ses reinkarnation, eller transmigration, ofta som lidande.
Inom Mahayanabuddhismen, där tyngdpunkten inte ligger i att fly sina egna problem utan i att söka upplysning för andras väl, kan man nå en nivå av befrielse där efterföljande liv inte upplevs som lidande.
När Bodhisattvan i sin meditation inser att samsara och nirvana har samma natur, sker en befrielse ifrån hopp och rädsla och alla fenomen upplevs som enorm glädje och den inneboende buddhistiska naturen hos alla varelser är uppenbar.
I Patanjalis Yoga Sutra (en hinduistisk text) talas det mycket om att inte ha några tankar i meditationen. Det här skiljer sig avsevärt från hur buddhister mediterar. Ur ett buddhistiskt perspektiv har tankar ingen betydelse, de kommer och går. Vi skojar ofta om att kristna försöker tänka goda tankar, hinduister försöker tänka inga tankar alls och för buddhister har tankar ingen betydelse. Så kanske oblivion betyder något annat för hinduer? När man läser om “inga tankar” i en buddhistisk text, handlar det ofta om en dålig översättning. Det betyder inte en avsaknad av tankar, utan mer att man inte upplever världen genom ett filter av koncept – istället ser man den för vad den är.
DAN:
Såvitt jag vet tillhörde Harry Martinson ingen specifik religion, men det är uppenbart att det går att hitta spår av både taoism och buddhism i hans texter. Det episka diktverket Aniara slutar med en förhoppning om befrielse. “Och genom alla drog Nirvanas våg.” I den slutliga versionen ändrade jag det till:
NARRATOR
Placed on an eternal wake,
on board a sarcophagus in a desolated sea
A cosmic night, forever cleft from day
Around the grave: a glass-clear silence
Around Mima’s grave they sprawled in rings,
And through it all Nirvana’s current passed
Kan du utveckla detta? Ifall det här är slutet på vårt verk, hur kan vi beskriva det för individerna ombord? Och för mänskligheten?
JONATHAN:
Det här är ett förbryllande citat. Om jag granskar det genom en buddhistisk lins, kunde det betyda att trots all tragedi ombord på skeppet fortsätter universums natur att vara Nirvana, oberoende av om vi är medvetna om det eller inte. Fast kanske det här inte var vad Martinson tänkte då han skrev det.
Det är också värt att nämna att människorna är placerade runt Miman i cirklar. Det här påminner om en mandala, där Buddha-aspekten sitter i mitten av en serie koncentriska cirklar och portar. I den buddhistiska versionen representerar cirklarna vishetens aktivitet hos Buddhan, samt den process genom vilken den utövande kommer närmare vishetens centrum. I Aniara, då människor dör i cirklar runt Miman, kanske Martinson försökte skapa en mandala av ignorans, eftersom Miman endast producerar illusioner istället för insikter och vishet?
DAN:
Tack så mycket för att du delade med dig, Jonathan.
JONATHAN
Jag hoppas de här snabba svaren kan vara till nytta för dig!
DAN:
För mig är det mer än intressant. Men jag är säker på att varje åskådare kommer att ha sina egna associationer. Aniara och Martinsons kosmos är fyllt av mysterier och gömda ledtrådar, kanske “kunskap är en blå naivitet”?
Ett sista citat från librettot:
Who knows the last answer
at the bottom of the question?