Som första årets studerande i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi är det obligatoriskt att läsa Harry Martinsons Aniara. Min årskull var till och med tvungna att skriva en essä om den. Mina medstuderande klagade över det svåra språket och hur Aniara handlar om ”dator-rymdskepps-post-apokalyps-råddigheter”. Därför var min inställning från början rätt negativ när jag skulle ta tag i uppgiften. Jag övervägde att låtsas ha läst och bara googla vad boken handlar om, endast på grund av vad andra berättat om den. När jag väl läste, läste jag de 103 sånger som verket består av om och om och om igen.
Aniara är ett samhällskritiskt rymdepos som utkom år 1956. Jag brukar rätt ofta få frågan om jag har någon favoritbok. Oftast säger jag Edith Södergrans verk, för att det är lätt att nämna en känd finlandssvensk modernist. Att sälja Aniara som sin favoritbok åt mina jämnåriga (jag är född 1995) är däremot som att försöka konvertera en marknadsliberal person till att bli marxist; Aniara är med andra ord inte det lättaste att förklara. Och det är väl kanske just därför Harry Martinson är en av mina favoriter, för att hans symbolik inte är simpel.
Tematiken i Aniara behandlar sådana fenomen som kommer vara aktuella så länge mänskligheten nekar miljöförstörelsen. Den handlar också om människors oförmåga att kommunicera med varann. Martinson beskriver kommunikation i Aniara som följande:
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara
– ty jag satt fånge här i Aniara.
Nuförtiden är utvecklingen blixtsnabb. Jag har svårt att relatera till personer som är endast sex år yngre än mig, de har helt andra appar och annan populärkultur i bagaget än jag. I dag ska nyheter, regeringens spekulationer och nakenbilder levereras snabbare än du kan blinka och lika snabbt är det borta. Allt mer sakfel förekommer i media för att informationen ska ut så snabbt, samtidigt som vilken internetanvändare som helst kan titulera sig själv filosof bara för att hen är upprörd på Twitter.
Dessutom förväntas det av en att veta allt och kunna kommentera allt – på en mycket knapp tid. Människan ska fungera som någon sorts databank av samhälleligt kommentatorskap. Men informationen hinner sällan hela vägen. Att endast läsa rubriken kan vara missvisande och väsentlig information kan därför utebli. Vilket leder till halvdana läsupplevelser som kanske inte speglar sanningen alla gånger. När jag tänker på det krav av information en person ska förväntas besitta, inser jag att det är totalt omöjligt att kunna ta in allt. De två rader som ständigt återkommer från Aniara för mig är dessa följande:
Till skänks har skräcken likt en stjärna blänkt.
Min vän, du vet för mycket utan att ha tänkt.
Liksom min inställning till Aniara förändrades efter att jag läst den, har vårt sätt att uppta information förändrats. Källkritik och förändrad attityd mot kunskap gör att vi inte bryr oss om vad vi läser, vi vet ändå redan vad som kommer att stå där, utgående från rubriken. Raderna ovan ur rymdeposet har inspirerat mig att våga erkänna min okunskap, men även våga läsa trots negativ inställning.
Det är omöjligt att kunna uppta allt som levereras. Men det är inte bara möjligt utan rent av nödvändigt för vår egen utveckling att våga ta emot det som är kritiskt. För en framtid liksom Aniaras vill vi ändå undvika.
Rosanna Fellman
Litteraturvetare och poet