– En fantastisk nyhet, äntligen! utropar Dan Henriksson, teaterchef vid Klockriketeatern.
Undervisnings- och kulturministeriet har den 29 oktober beviljat statsandelar till hundra organisationer inom scenkonst. Av dessa är 69 verksamma inom teater, dans och cirkus, medan 31 hör till musikbranschen. Bland de tidigare nämnda är 12 nya. Klockriketeatern är den enda nya svenskspråkiga statsandelsteatern.
– Visst är det för oss en historisk nyhet. Och en liten domänerövring: nu finns det igen sex svenska statsandelsteatrar i Finland, säger Henriksson och syftar på tiden då Lilla Teatern var en egen svenskspråkig institution.
Klockriketeaterns basfinansiering flyttas alltså nu från Centret för konstfrämjande (Taike) till den lagstadgade finansieringsmodellen (VOS).
– Vår allra första föreställning Vägen till Klockrike hade premiär för exakt 30 år sedan. Och nästan lika länge har vi arbetat för ett jämlikare landskap inom finansieringen av professionell scenkonst. Så den stora s.k. VOS-reformen fick ett lyckligt slut ur vår synvinkel, även om de fria teatrarna lämnades utanför – igen, suckar Henriksson, efter den långa processen som slutade med en ny lag för scenkonst.
Den nya lagen om främjande av scenkonst träder i kraft den första januari 2022.
För Klockriketeatern innebär det att den årliga osäkerheten med behovsprövat understöd nu förvandlas till en grundtrygghet.
– Det finaste är kanske ändå att vi direkt flyttades över till kategorin ”beviljat tillsvidare”; det betyder att verksamheten granskas vart sjätte år. Vi sparar en massa tid för konstnärlig verksamhet i stället för att årligen söka om medel och rapportera verksamheten för kollegial bedömning.
– Ett härligt sätt att fira våra första 30 år! Vi ser det ju samtidigt som en erkänsla för det långsiktiga arbete vi utfört och de utmärkta resultat vi kan uppvisa på många olika sätt. Nu är vi nyfikna på framtiden, säger teaterchefen.
Under arbete är bland annat ett ryskt samarbete – kring just framtidsvisioner.
Vägen till Klockrike spelades för första gången den 14 november 1991. Kristin Olsoni regisserade sin egen dramatisering av Harry Martinsons luffarroman med samma namn. Teatern tog snart sitt namn efter romanen och ser idag Harry Martinson som sin djupaste jord. Senast spelades en version av Martinsons rymdepos Aniara i USA, Holland och Finland under åren 2019-20.
Klockriketeatern har idag sex fast anställda och årligen ca 40-50 frilansmedarbetare. Sedan 2016 verkar Klockriketeatern – Finlands internationella nomadteater – utan en egen fast scen.