SCENVERSIONEN    OM KONSTNÄRERNA

Silver och jag

Silver och jag (Platero y yo) av Juan Ramón Jiménez  är historien om vänskapen mellan en man och hans åsna, en öm betraktelse av livets och naturens kretslopp i en by i Andalusien. J.R. Jiménez fick Nobelpriset i litteratur 1956.

Klockriketeaterns Silver och jag är ett melodramaverk – det vill säga att texten är komponerad, men framförs av talröst. Här presenterar vi en konsertversion av Silver och jag – en andalusisk elegi.

Du kan lyssna på Klockriketeaterns audioproduktioner i din egen podcast-app.
Sök på "Klockriketeatern" och prenumerera, så får du alla våra hörspel direkt i din telefon eller apparat.

Silver och jag

Introduktion av Leif Nystén

1. Silver (Platero)                                             

2. Vita fjärilar (Mariposas blancas) 

3. Våren (La primavera)

4. Angelus!

5. Dåren (El loco)                                            

6. Blomman vid vägrenen (La flor del camino) 

7. Ronsard

8. Månen (La luna)

9. Kanariefågeln flyger (El canario vuela)                                                                                         

– PAUS –

10. Vänskap (Amistad)

11. Vaggvisa (La arrulladora)

12. Karneval (Carnaval)

13. Brunnen (El pozo)

14. På hemväg (Retorno)

15. Kanariefågelns död (El canario se muere)

16. Zigenarna (Los gitanos)

17. Döden (La muerte)

18. Vemod (Nostalgia)

19. Melankoli (Melancolía)

20. Till Silver i Moguers himmel (A Platero en el cielo de Moguer)    

Scenversionen

Premiär: Klockrike Diana, Helsingfors, 2007

Gitarrist: Timo Korhonen

Berättare: Dan Henriksson

Koreograf: Annika Boholm 

Scenograf & kostymör: Katrin Brännström

Tonsättare: Mario Castelnuovo-Tedesco

Författare: Juan Ramón Jiménez

Översättare (spanska-svenska): Dan Henriksson

Produktion: Klockriketeatern

Efter en idé från gitarristen Timo Korhonen lyfte Klockriketeatern år 2007 fram en av Spaniens älskade författare J.R. Jiménez och hans här föga kända klassiker Platero. Korhonen svarade för urval, musikalisk dramaturgi och spelade själv gitarr. Dan Henriksson översatte prosapoesin från spanska till svenska och bearbetade texten till musiken.

Klockriketeaterns föreställning Silver och jag hade urpremiär 2007, då verket framfördes för första gången på en teater i Finland. Vi har senast framfört en konsertversion på Luosto Classic i Sodankylä 2015 och i Lovisa på Svenska dagen 2016.

Om konstnärerna

Mario Castelnuovo-Tedesco
 

Mario Castelnuovo-Tedesco (1895-1968) var en italiensk konstnär, pianist, tonsättare och författare. Han flydde 1939 från Italien till USA. Som så många andra konstnärer som var förföljda av fascisterna, kom Tedesco till Hollywood, där han skrev kontrakt med MGM. Han började också undervisa i komposition vid Los Angeles konservatorium med elever som Henry Mancini, Jerry Goldsmith, John Williams och André Previn. Castelnuovo-Tedescos produktion omfattar musik för över 200 filmer samt operor, konserter, sångserier osv. Tedesco och gitarrlegenden Andrés Segovia lärde känna varandra 1932, vilket inspirerade kompositören att skriva ovanligt mycket för gitarr ända fram till sin ålderdom.

Gitarrist Timo Korhonen:
Kompositören Mario Castelnuovo-Tedesco utvecklar melodramat genom att låta gitarren tolka texten i ett flertal roller. I sångseriens kulminationspunkt sammanför Tedesco det förflutna, nuet och framtiden i den flerstämmiga musiken; ”Platero, tú nos ves, ¿verdad?” (Nostalgia).

Platero y yo innehåller tre musikaliska former: ett ”galopperande” motiv, en klangfärgsform eller en rytmisk form. Berättaren är verkets subjekt. Musiken beskriver berättelserna fritt. Uppriktig känslighet, dramatik och vid behov medkännande ironi är karaktäristiska drag för Tedescos musik. Ständigt närvarande är också ett slags spinnande, skälvande längtan.

Juan Ramon Jiménez’ prosadikt beskriver händelseförloppet under två års tid. Castelnuovo-Tedesco komponerade 28 delar, som enligt de publicerade noterna inte följer bokens ordning av händelserna. För vår föreställning valde vi 20 dikter i en ordning som följer den dramaturgiska idén och tidsföljden i Jiménez’ verk.

Juan Ramón Jiménez
 

Professor Clas Zilliacus:
Juan Ramón Jiménez (1881-1958) måste nog sägas ha fallit ur läsarnas minne, nobelpriset 1956  till trots. Inte heller på bibliotek är det lätt att hitta hans verk i dag. I Finland, vill säga. I Spanien finns han snart sagt överallt. Inte minst finns han i skolan.

Det var inte författarens idé att lansera Silver och jag (Platero y yo), Jimenéz’ mest berömda bok, som läsning för barn. Men så här gick det till. År 1914 utgavs sextitre texter ur denna hans ”andalusiska elegi” på ett förlag i Madrid, i en serie kallad De ungas bibliotek. Det är små berättelser, täta men genomlysta som prosadikter. Ett förord beskrev boken som barnbok. Tre år senare publicerades hela verket och författaren sade då mycket bestämt ifrån, i ett annat förord. Han hade aldrig skrivit för barn, tänkte inte göra det.

Men det som ett barn kan begripa behöver inte vara barnsligt. Jiménez skrev aldrig för åsnor heller. Visst är bokens centralgestalt en åsna. Han heter Silver och har fyra år på nacken, eller manken. Men texterna är inte skrivna för Silver. De talar till och de samtalar med Silver. De ålägger sig en åsnesyn på tillvaron. Åsnan är dels en av dem där längst nere, för mänskan ett ök. Dels har den en oskuldens optik, som tvingar människan att se skapelsen i naturen och onaturen i kulturen. Det skimmer som vilar över Silver och jag kunde kallas franciskant.

Jiménez’ inflytande över den spanska poesins starka 20-talsgeneration var stort. Federico García Lorca, en av dem, kallade honom poesins generalkonsul. Det låg aktning i orden. Världen var för Jiménez ett kosmos som egentligen, på riktigt, finns till bara i dikten. Allt som sker i detta kosmos såg han som blotta av glansen av den skönhet människoanden skapar i ord. Detta låter som poetisk förmätenhet av rent bibliska dimensioner: i begynnelsen var skaldens ord. Det är stort sagt och det som Silver och jag diktar fram är stort anlagt. Det lilla formatet och det ödmjuka anslaget bedrar. Där finns betagande realistiska detaljer men något mindre än det jordiska dygnet, årscykeln, levnadsloppet är det aldrig fråga om.                                                                                              

Skådespelare och översättare Dan Henriksson:
Språket är rent och klart såsom Moguers gränder vita av kalk och sol (blancas de cal con sol – visst är han en språkets och rytmens mästare!), bilderna skira som den ensamma malvan vid vägkanten, vänskapen djupare än brunnens magiska labyrint. Men där finns också en fågel som släpper en dissonans i poesin.