SYLVI

Minna Canths klassiska passionsdrama SYLVI 
nu i en uppdaterad version av Mikko Roiha med skådespelare från fem teatrar!

Är kvinnlig lust (över huvud taget) möjlig? Minna Canths pjäs är skriven i slutet av 1800-talet och ställer frågan: existerar en ung kvinnas lust att greppa sin egen sexualitet och identitet bara genom andra människors definitioner. Samtidigt är Sylvi – en av de häftigaste och mest intima berättelserna inom finsk dramatik – en skandinavisk version av Anna Karenina. Den berättas nu framför allt för en ung publik. Passionen är här en törst som tär, ett tvång att bli sedd och se sig själv. Klassikern har en obönhörlig puls, det gäller allt eller inget. Föreställningen granskar den sexuella lusten, men också svartsjukan, kontrollbehovet, viljan att äga. Blodet är ungt, köttet villigt.

Sylvi from Matti Raita on Vimeo.

 

 

Bakgrund
 

Berlin - Helsingfors - Åbo - Nyslott - Karleby - Vasa

Repetitionsarbetet för Sylvi inleds den 12 maj i Berlin för den tvåspråkiga samproduktionen mellan Klockriketeatern, Kokkolan kaupunginteatteri, Savonlinnan Teatteri, Wasa Teater och Åbo Svenska Teater, i samarbete med Vapaa Teatteri (Berlin) och Riksteatern (S).

SYLVI har premiär i Berlin den 17 och 18 juni 2014. Finlandspremiär är det på Klockrike Diana i Helsingfors den 22 och 23 augusti i samarbete med Korjaamo Stage-festivalen. Efter det fortsätter SYLVI på Klockrikes repertoar från den 4.9. Spelperioden i Helsingfors pågår till den 22 oktober, 2014.

SYLVI kommer att spelas ca hundra gånger under hela säsongen 2014-15 på de medverkande teatrarnas scener och turnéorter, som en tvåspråkig föreställning regisserad av Mikko Roiha.

Följande premiärer på
Åbo Svenska Teater (9.10.2014)
Savonlinnan Teatteri (15.11.2014)
Kokkolan kaupunginteatteri (24.1.2015)
Wasa Teater (29.1.2015)
en turné i Sverige i april 2015 i samarbete med Riksteatern

 

Spelperiod

KLOCKRIKETEATERN
Skillnadsgatan 7 B, Helsingfors

Augusti | Elokuu
21.8 (förhandsf.) | 22.8 (STAGE) | 23.8 (STAGE)

September | Syyskuu
4.9 | 5.9 | 6.9 | 18.9 | 19.9 | 20.9 | 26.9 | 27.9 |

Oktober | Lokakuu
1.10 | 2.10 | 3.10 | 4.10 @ 15:00 | 10.10 | 11.10 @ 15:00 | 17.10 | 18.10 @ 15:00 & 19:00 | 21.10 | 22.10

*Alla föreställningar kl. 19:00 om inte annat anges

ÅBO SVENSKA TEATER

Oktober | Lokakuu
8.10 (förhandsf.) | 9.10 (Premiär) |15.10 | 16.10 | 24.10 | 25.10 | 29.10 | 30.10

SAVONLINNAN TEATTERI

Marraskuu | November
14.11 (ennakko) | 15.11 (Ensi-ilta) | 20.11 | 21.11 | 22.11

Joulukuu | December
3.12 | 4.12 | 5.12 | 11.12 | 12.12 | 13.12

Tammikuu | Januari
9.1 | 10.1

KOKKOLAN KAUPUNGINTEATTERI

Tammikuu | Januari
23.1 (ennakko) | 24.1 (Ensi-ilta)

Helmikuu | Februari
4.2 | 5.2 | 6.2 | 7.2 | 11.2 | 12.2 | 13.2 | 14.2

Maaliskuu | Mars
4.3 | 5.3 | 6.3 | 7.3 | 11.3 | 12.3 | 13.3 | 14.3

WASA TEATER

Januari | Tammikuu
28.1 (förhandsf.) | 29.1 (Premiär)

Februari | Helmikuu
18.2 | 19.2 | 20.2 | 21.2 | 26.2 | 27.2 | 28.2

Mars | Maaliskuu
19.3 | 20.3 | 21.3 | 25.3 | 26.3 | 27.3 | 28.3

Seminarier

den 18.9.2014
Minna Canth-seminarium:
Om teater, passion och kön

kl 14:00-17:30 - Seminarium
kl19:00-20:20 - Sylvi
kl 20:30-21:00 - Samtal med ensemblen

Medverkande
Minna Maijala - författare & litteraturforskare
Kirsti Mäkinen - författare & skolråd
Anu Koivunen - mediaforskare & professor i filmvetenskap
Jesper Karlsson - producent, Sylvi-ensemble

Moderator: teaterchef Dan Henriksson, Klockriketeatern

Program | Ohjelma                                                                           

14.00 - Minna Canth - Klassikern
Dramatiker under tre sekel. Omdebatterad, men misstolkades hon?

15.30 - Kaffe

16.00 - "Jag vill älska och bli älskad" - Samhällssyn och norm
Om passion och brott, etik och estetik Har någonting förändrats? Dialog med dagens Finland

17.00 - Sammanfattning

17.30 - Seminariet avslutas

Seminariet är tvåspråkigt, avgiftsfritt och öppet för allmänheten.

Välkommen!

den 26.9.2014
Seminarium:
Theatre and multilingualism
Teater och mångspråkighet
 

- languages as an artistic challenge
- technical and artistic solutions
- accessibility (translations, communication, texting etc.)
- minority aspects

kl 14:00 - 17:30 - Seminarium
kl 19:00 - 20:20 - Sylvi 20:30
kl 21:00 - Samtal med ensemblen

Program | Klockrike Diana

14.00 | PROJECTS AND TECHNICAL SOLUTIONS
Recent projects: Multilingual performances on stage. Different approches and technical solutions: integrated translation, dubbing, texting, smartphones etc. International experiences and co-productions.

15.30 | Coffee break

16.00 | BEYOND WORDS
About language, translation, communication as an artistic challenge, as a strategy for accessibility, minority aspects etc. When do we need translation?

Participants | Speakers

Davide Giovanzana - Periskop: Passengers
Agnés Kaszás - Finnphonia Emigrantica et al.
Jesper Karlsson - Klockriketeatern & Project Sylvi
David Kozma - Finnphonia Emigrantica, R.E.A.D-festival
Ari-Pekka Lahti - Ruska ensemble: Áillohaš
Kirsikka Moring - Jäänreunan kansat 
Maria Lundström & Christoffer Mellgren - Teater Viirus: Meeting the Odyssey

Recensioner

"Sylvi tar för sig, älskar, äter och dansar i Pia Anderssons fina tolkning"

Sylvi i nöd och lust
Isabella Rothberg | HBL
Publicerad: 24.08.2014 07.00

Minna Canths Sylvi uppdateras med pulserande nattklubbsscener och en hjältinna som aldrig ger sig. Talscenerna blottar däremot pjäsens ålderdomlighet.

Tonårstjejen Sylvi gastar i sin mobiltelefon medan hennes make, den tjugo år äldre Axel, irriterat försöker arbeta.

De är här igen, Minna Canths figurer, paret Vahl. Pia Anderssons Sylvi med plisserad tenniskjol och gympadojor och Lasse Fagerströms Axel i grå byråkratuniform har klivit in i 2010-talet, som i praktiken manifesteras genom en fanerklädd kontorslokal på Dianascenen.

Den gifta kvinnan är ett barn, talar Minna Canth om för oss i sin fyraktare från 1893. Genom passionsdramat, som i sin tid var högst kontroversiellt, visar Canth hur kvinnan socialt och ekonomiskt är omyndigförklarad i relation till sin man. Huvudpersonen Sylvi, efter sina föräldrars död gift med sin förmyndare, är därför infantil, en barnkvinna, makens "kissemiss" och "siska". Han är i sin tur hennes "farbror förmyndare".

Men när barndomsförälskelsen Viktor Hofving dyker upp väcks Sylvis lust upp ur sin dvala, likaså insikten om att livet kan vara så mycket mer än fångenskap i ett dockhem. På grund av äktenskapslagstiftningen kan hon i praktiken inte skilja sig, och på så sätt välja kärleken. Den enda utvägen tycks vara döden. Axel måste dö för att Sylvi ska kunna leva.

Aptit på livet

I Mikko Roihas uppdaterade version har de juridiska frågorna gett vika för en bredare diskussion om kvinnans roll i samhället. Också om rättsliga hinder avlägsnats är det fortfarande ett patriarkalt samhälle som sätter gränser för kvinnorollen, fortfarande gör henne till dockhemsfru och offer. Ett samhälle där bilden av kvinnlig sexualitet i offentligheten är stävjad, kommersiellt formad, något hon inte själv får rå om eller definiera.

Så Sylvi gormar. Hon är rasande och vill ut ur fågelburen, och Pia Andersson är alldeles underbar i den rollen. Hon är fysisk, hyperaktiv, tar plats på scenen, sprudlar av liv, humor och lust. Med enorm aptit äter hon biff och dansar i sin röda geishadräkt. Utan pardon slukar hon också Matti Raitas Viktor, den mjäkige älskaren.

Men talscenerna blottar problem. När Mikko Roiha låter texten härska blir det uppenbart hur många år pjäsen har på nacken. Känslan av tidlöshet försvinner och intrigen blir rentav ologisk. Språket är ålderdomligt och dialogerna långdragna, dessutom uttalas replikerna otydligt, till den grad att de ibland är svåra att uppfatta. Lasse Fagerström utgör ett undantag – han lyckas få pli på sina repliker och genom dem skapa en styv, stiliserad farbrorroll.

Föreställningen, en samproduktion mellan sex teatrar, är tvåspråkig. Axel, Viktor och dennes syster Alma (Lina Ekblad) talar svenska, medan Sylvi, sekreteraren Marie och fångvårdaren, fru Hake (båda spelade av Mervi Koskinen) talar finska. Språkväxlingen problematiseras inte vilket känns lättjefullt. Det späder tyvärr också på vissa klichéer: maktens och männens språk är svenska, medan personer med lägre social eller ekonomisk status talar finska.

Men när det fysiska uttrycket tar över fungerar föreställningen mycket väl. De här delarna visar upp en snygg, fräsch och rolig klassikeruppdatering. Särskilt fin är balscenen, där musiken – en mix av medryckande pop och pompös klassisk musik – bidrar till den häftiga stämningen. Sylvis och Viktors samspel på dansgolvet är elektriskt. Matti Raita som fåfängt juckar till musiken klädd i vita tajta kalsonger och vadstrumpor fångar ljuvligt den självcentrerade svikaren Viktors habitus.

Ja, Viktor sviker Sylvi men det gör inte den här föreställningen. Ända in i slutet finns hon där, varm, levande, exalterad. Hon ser oss stint i ögonen och viker sig inte ens när scenen, bokstavligen, förvandlats till hennes fängelse.

http://hbl.fi/kultur/recension/2014-08-24/646836/sylvi-i-nod-och-lust

Halusta palava Sylvi
Mikko Roihan uhmakkaan intohimoinen Canth-tulkinta on täynnä mieltä kiihottavia ristiriitoja
Suna Vuori | Helsingin Sanomat, Kulttuuri 24.8.2014 2:00

Seitsemän teatteria, kolme maata, 15 kaupunkia, kaksi kieltä. Sata esitystä.
Mikko Roihan sovittama ja ohjaama Sylvi on uudenlainen yhteistyö ja kansainvälisen tason taideteos.

Uhmakkaan intohimoinen, silti viileän tyylikäs ja tietoista etäisyyttä tunneilmaisuunsa rakentava tulkinta tuo Minna Canthin 1893 kirjoittaman näytelmän vastaansanomattomalla energialla tähän päivään.
Sen mukana yleisöt Suomessa ja Ruotsissa saavat nauttia huolella valmistellun annoksen eleganttia saksalaista teatteriestetiikkaa. Tämä näkyy niin näyttelemisen tarkkuudessa ja lavastuksessa kuin ääni-, valo- ja pukusuunnittelussakin, mutta ennen kaikkea ajattelussa.

Roihan kotikaupungissa Berliinissä harjoiteltu ja kantaesitetty Sylvi esittää tunteet itsekkään tahdon ailahtelevina ilmauksina ja manipulaationa pikemminkin kuin aitoina kokemuksina. Niinpä päähenkilöt voivat yhtenä hetkenä rakastaa toisiaan "yli kaiken" ja jo seuraavassa tyydyttää elämännälkäänsä ja uteliaisuuttaan toisaalla.
He ovat kuin lapsia, jotka haluavat milloin mitäkin ja unohtavat halunsa löydettyään jotain uutta.
Mitään samastumismahdollisuutta tämä emotionaalinen preparaatio ei katsojalle suo.

Minna Canthin syntymän 170-vuotisjuhlavuoden tuotantoa markkinoidaan nykyaikaisena esityksenä naisen intohimosta, mutta yhtä hyvin sen voi nähdä esimerkkinä narsismin tuhovoimasta.
Kaikkia Sylvin henkilöitä ajaa egoistin vimmainen tarve täyttää omaa tyhjyyttään muita ihmisiä välineinä käyttäen.
Sylvi itse on toki teini-ikäisellä tavalla viehättävä, samoin kuin hänen nuoruudenrakkautensa Viktor kiihkossaan hurmaava, mutta himon ja naiivin kokeilunhalun rinnalla pintaan puskevat huomiohakuinen härnääminen ja hysteria.
Näytelmän valta-asetelmat on tutkittu tarkkaan, ja ne ovat lakkaamattomassa, halujen suuntien määräämässä liikkeessä.
Esimerkiksi Axel, kasvatti-isä joka nai nuoren Sylvin, puhuttelee vaimoaan pienten eläinten nimillä ja hallitsee tätä mitä kirjaimellisimmin patriarkaalisella ankaruudella, esitetään aluksi kuivakkana, työhönsä keskittyvänä virkamiehenä. Kun Sylvin aviorikos paljastuu, Axel ryömii maassa ja kerjää tyydytystä, ja seuraavassa hetkessä hän jo nöyryyttää ja pahoinpitelee uskotonta pikkurouvaansa.
Ei kannattaisi, jos säilyttää kirjoituspöydällään strykniiniä.

Nuorille ja kauniille on näytelmässä tarjolla rakkautta joka puolelta, Sylville myös levottomuutta aiheuttavan oudon, vanhan naispuolisen geishan hahmossa. Tragediaan kuitenkin kuuluu, että päähenkilö tekee valintansa seurauksia ajattelematta, ja saa siitä rangaistuksen.

Kun omassa mielessään kuolemaan verrattavaan elinkautiseen vankeusrangaistukseen tuomittu Sylvi lopussa nauttii viimeistä ateriaansa – kokolihapihviä ja punaviiniä punaisessa kotelomekossa ja korkokengissä – hän on ylpeä ja nauttii, eikä ilmiselvästi kadu mitään.

Pia Andersson on vaativassa pääroolissa erinomainen, mutta niin ovat muutkin neljä näyttelijää, kukin eri teatterista. Kaksikielisessä esityksessä puheesta kyllä kuulee, mikä on kenenkin äidinkieli; mutta vaikka 121-vuotias näytelmä kuulostaakin paikoin ironiselta Suomi-filmiltä, kokonaisuus on paljon enemmän kuin tekstinsä.

Alkuteosta sekä kunnioittavan että sitä itsenäisesti uudistavan tulkinnan hallitusti etäännytetty tunnekaleidoskooppi, vahva ja usein yllättävä fyysinen ilmaisu, ilahduttavan rohkeat musiikkivalinnat ja viimeistelty estetiikka muodostavat jatkuvasti mieltä kiihottavia ristiriitoja.

Kenties viileitä, osin vaikeitakin, mutta ehdottomasti kiinnostavia.

http://www.hs.fi/arviot/Teatteri/a1408764398066

Den revolterande Sylvi
Christel Pettersson | Kulturtimmen, Radio Vega, YLE
Publicerad 25.08.2014

Efter Tysklandspremiären i juni har Mikko Roihas iscensättning av Minna Canths Sylvi nu nått Finland. Uppsättningen är en samproduktion mellan sju teatrar och kommer att ges på olika håll både här hemma och i Sverige. Först i tur står Klockriketeatern i Helsingfors.

”Leve alla intelligenta män! – De enfaldiga må gärna dö bort.” Ett citat i programbladet av Minna Canth själv anger tonen. I Mikko Roihas tolkning av Sylvi segrar upproret och revolten medan den konkreta döden närmast får en symbolisk karaktär.

Canths titelgestalt är en ung kvinna som gift sig med sin f.d. förmyndare och att det är ett äktenskap som haltar anar vi från första stund. Benämningarna är visserligen nya men maktpositionerna består, den unga hustruns roll är att lyda och behaga. Vändpunkten kommer när Sylvi förälskar sig i en jämnårig barndomsvän. Försöket att bryta upp utmynnar i stället i insikten om hur kringskuren hennes rörelsefrihet är.

Canths pjäs fick sitt uruppförande 1893 och vid den här tiden hade Ibsens Nora många systrar på de nordiska scenerna. Men Canth drev konsekvensen av ett samhälle genomsyrat av ihåliga konvenanser, dubbelmoral och patriarkala strukturer längre än Ibsen. Inspirerad av ett autentiskt äktenskapsdrama som uppmärksammades stort vid pjäsens tillkomsttid fullbordade Canth Sylvis tragedi genom att låta sin protagonist gå under sedan hon tagit livet av sin maktfullkomliga make.

Men i Roihas tolkning har tragedin förvandlats till ett stramt och slagkraftigt stiliserat idédrama. Tonen anges redan i inledningsscenen. I det Vahlska hemmet råder kontorstråkig konformism och kontroll. Husjungfrun Mari (Mervi Koskinen) har förvandlats till ett tyst öga, en sekreterargestalt som uttryckslöst stirrar in i datorn som om den var en bevakningskamera med uppgift att inregistrera varje normavvikelse medan maken Axel (Lasse Fagerström) sitter fördjupad i sitt arbete med ryggen mot publiken, understruket otillgänglig. In stormar den unga hustrun i vit tenniskjol och knästrumpor, lekfullt lirkande. Men under ytan bubblar en frustration som snart förvandlar smeksamheterna till hånfulla rytanden. I Pia Anderssons Sylvi finns en klar riktning från första stund. Hon är inget offer, skildrat med psykologisk realism, utan ett statement: en rebellerande kraft som växer i styrka och insikt för varje minut.

Och som så ofta med Roihas uppsättningar är det framförallt den tydliga gestaltningen av mönster, motiv och drivkrafter som fascinerar. Han fiskar fram dem med hänsynslös skärpa och omsätter dem i kraftigt uppförstorade, ofta också parodiskt karikerade gester. I Sylvi viner piskan framför allt över mansrollerna. I Matti Raitas tolkning av barndomsvännen Viktor Hoving t.ex. blottläggs varje skiftning i gestaltens lust, tvekan och feghet genom den fysiska gestaltningen. Den tydliga visualiseringen klär av honom in på bara kalsongerna, inte bara fysiskt utan också mentalt. Till spänsten och sprängladdningen bidrar också att många bifigurer har strukits och strukturen stramats åt. I den symbolladdade och långt drivna visualiseringen finns många likheter t.ex. med Roihas egen uppsättning av Juhani Ahos triangeldrama Juha för några år sedan.

Men tyvärr är Sylvi inte lika ordknapp som den uppsättningen. Den största svagheten i den här produktionen är nämligen dialogen. I motsats till iscensättningen i övrigt framstår dialogen som obönhörligt förlegad, det gäller inte bara tidsbilden utan också den arkaiska språkdräkten. De olika tidsplanen smälter aldrig organiskt ihop på scenen. Vid längre dialogpartier tappar uppsättningen symptomatiskt nog sin nerv och som åskådare får man dessutom vara tacksam över att föreställningen textas. Textningen finns för att uppsättningen är tvåspråkig men under premiären på Diana-scenen behövdes den framförallt för att replikerna bara sällan bar över rampen. Det enda vi tydligt förmådde uppfatta var den språkliga indelningen. I den här uppsättningen är patriarkatets och de rådande maktstrukturernas språk svenska medan passionen, frihetstörsten och upproret formuleras på finska. Och visst rimmar den markeringen väl med den samhälleliga och språkpolitiska situation som rådde under pjäsens tillkomsttid men i en uppsättning som i övrigt förankrats stadigt och uppkäftigt i vår egen tid framstår också den som smått unken.

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/25/den-revolterande-sylvi

Vettlös passion i mängder
Anna von Bonsdorff | Ny Tid, 1 september, 2014

När Minna Canths Sylvi spelas på Dianascenen synas lust och lidelse ordentligt i sömmarna. Mikko Roihas bearbetning och regi har vaskat fram stråk av tidlöshet i det tragiska sekelskiftesdramat. 

Den unga Sylvi (Pia Andersson) är gift med sin förmyndare, den betydligt äldre Axel (Lasse Fagerström). Men när Sylvi återser barndomsvännen Viktor (Matti Raita) börjar det strax slå gnistor om dem, och då är det liksom bäddat för en rejäl katastrof, trots hans syster Almas (Lina Ekblad) idoga varningar. På scenen ses också Mervi Koskinen i diverse roller, bland annat som en förvånansvärt sympatisk fängelsevakt.

Canths pjäs från år 1893 smälter kontextmässigt väl in i det sena 1800-talets nordiska dramatik, där bland annat äktenskap och kvinnors villkor skärskådades på scenen. Men Sylvi tar emellertid steget mot en ännu djärvare dåtida tematik som innefattar häftig passion och potential för äktenskapsbrott. Sylvi förväntas vara en foglig dockhustru enligt tidens konventioner, och några skilsmässoinitiativ tas inte emot nådigt av den äkta maken. Andersson gör en Sylvi som sjuder av liv och känslor, och hon pendlar skickligt mellan barnslig oskuldsfullhet och plågsam lidelse.

Minna Canth skrev ursprungligen pjäsen på svenska för Svenska Teatern, innan den översattes till finska. På scenen växlar skådespelarna mellan finska, svenska och enstaka inslag av engelska. På det stora hela utgör språkblandningen en fungerande helhet, även om det blir en aning hackigt några gånger.

Lust och klaustrofobi 

I Roihas regi blir Sylvi en intensiv föreställning, försedd med en laddad stämning nästan varje ögonblick. Som publik får man sitta som på nålar och skruva på sig medan vågor av vansinnig förälskelse och krypande obehag avlöser varandra på scenen. Kemin mellan Sylvi och Viktor är på sin plats och Andersson och Raita övertygar i sitt sätt att längta, lova, våga

Samtidigt som man håller tummarna för paret i pjäsen infinner sig en känsla av att allting inte kommer att gå vägen. Scenografin som består av intetsägande träväggar med få utvägar bidrar till ett klaustrofobiskt intryck, som i sin tur kunde sägas återspegla hur rollkaraktärerna sitter fast i en trång social miljö med kvävande normer.

Utforskandet av de sociala konventionerna och den emotionellt översvallande tematiken är det som sticker ut som tidlösa inslag och det som gör pjäsen intressant. Grundproblematiken här gäller ju fortfarande och är fullt igenkännlig, trots andra tider och omständigeter.

Ett fyndigt drag i Roihas bearbetning är exempelvis att låta omvandla en danstillställning till ett klubbesök där man tokdansar till dunkande musik. Även om balsalen förvandlats till nattklubb framkommer det ändå att det fortfarande finns spelregler som rollkaraktärerna förväntas följa i sociala sammanhang.

Det här delvis moderniserade, delvis tidlösa greppet ger ändå upphov till en viss diskrepans. Svårast blir det att få Axels rollfigur att passa in när förmyndarskap och tabubeläggande av skilsmässor inte längre är aktuellt och hans sätt att förhålla sig till sin hustru som om hon vore ett barn får alla varningslampor att blinka rött. Här skulle pjäsen ha vunnit på att ha omarbetats något mer.

Sylvi får en framför allt att undra om inte allt för mycket lidelse är skadligt, hur man skiljer på mod och vansinne, och om inte Sylvi på scenen tappar bort sig själv någonstans mellan alla häftiga känslostormar. Efteråt är det den klaustrofobiska obehagskänslan som dröjer sig kvar och som gör Sylvi till en teaterupplevelse med tyngd som det inte är så lätt att skaka av sig.

http://www.nytid.fi/2014/09/vettlos-passion-i-mangder/

Sylvi
Maria Säkö | Skenet.fi, 04.09.2014

Minna Canthin Sylvistä tislautuu monen teatterin yhteistyössä vaarallinen klassikkotulkinta.

Helsingissä Klockriketeaternissa esitettävä Sylvi on seitsemän teatterin yhteistyössä syntynyt esitys, jossa kotimainen klassikkoteksti toimii dynamona, joka yhteen suomenkielisiä ja ruotsinkielisiä tekijöitä.

Viisi suomalaista teatteria - Klockriketeatern, Kokkolan kaupunginteatteri, Savonlinnan Teatteri, Wasa Teater ja Åbo Svenska Teater – ovat tuottaneet yhteistyössä Vapaa Teatterin (DE) ja Riksteaternin (SE) kanssa version Minna Canthin vuonna 1893 ensiesitetystä Sylvistä.

Samalla palanen suomalaista teatterihistoriaa kohtaa nykypäivän Berliinin Schaubühneltä tutun, tilaa ja valoja myöten armottomaksi tihennetyn näyttämökerronnan. Maakuntateattereiden persoonat kohtaavat vastavalmistuneet nuoret kyvyt. Vahva uskollisuus tekstille kohtaa läpikoreografioidun liiikekielen.

Mikko Roihan ohjauksessa kohtaamisista ei silti tule esityksessä itsetarkoitusta vaan vain oivallinen maaperä esitykselle, joka suoruudessaan ja salaperäisyydessään, vilpittömyydessään ja röyhkeydessään tuskin jättää ketään katsojaa välinpitämättömäksi, vaikka esitystä voi kutsua myös osin kylmäksi ja tunteettomaksikin.

Se on ehkä jopa vähän arveluttava ja poliittisesti epäkorrekti näyttäessään nuoren naisen pidäkkeettömän halun myös tuhoavana ja pahana, ehkä jopa paheksuttavana. Mielenkiintoinen sekoitus Sylvi silti kaikessa ristiriitaisuudessaan on.

Canthin teksti oli saanut aikoinaan innoituksen miehensä myrkyttäneen nuoren vaimon todellisesta tarinasta ja monia sen ajan ihmisiä näytelmä kiinnosti juuri se vuoksi. Nyt Sylvissä ei ehkä niinkään kuulu enää suomalaisen naisen ääni vaan siinä kaikuvat oman halunsa löytävien naisten äänet ympäri maailmaa ja näyttämölle kahmitaan monia maailmoja, vaikka väliajaton esitys on itsessään tiukka ja tiivis.

Minna Canth kirjoitti aikoinaan Sylvin Ruotsalaiselle teatterille – nyt sitä esitetään siten, että näyttelijät puhuvat sekä ruotsia että suomea. Alaluokkaisten kieli on suomi, yläluokkaisten ruotsi. Minua jako ei häiritse, näen sen viittauksena tekstin syntyajankohtaan.

Melodraamaa ja vahvaa vieraannuttamista

Klockriketeaternin näyttämöllä muutamalla sermillä, tehokkailla ääni- ja valoleikkauksilla kiidetään koko loputtomasti ajassa ja paikassa. Välillä viivähdetään hetki  1800-luvun lopun tunnelmassa, toisessa hetkessä notkutaan nykypäivän teknoluolassa, jossa bailataan viimeistä päivää.

Pia Anderssonin esittämä Sylvi on ikääntyneen kasvatti-isänsä (Lasse Fagerström) kanssa naimisiin mennyt nuori nainen, jota mies kohtelee milloin kissimirrinä, milloin anelee hänen edessään armoa, mutta hellyyden vastapainona rankaisee häntä.

Tavatessaan nuoruudenaikaisia ystäviään Viktoria (Matti Raita) ja Almaa (Lina Ekblad) Sylvin rakkaus vanhaa ystäväänsä Viktoria kohtaan muuttuu syvemmäksi. Nuoret tanssivat teknoluolassa ja Sylvi uskoo Viktorin siellä antamat rakkaudentunnustukset.

Roihan ohjaus ja dramaturgia korostavat Sylvin pidäkkeettömyyttä alusta asti. Kasvatti-isä Akselin palvova suhde Sylviin liukuu väkivallaksi. Oman tahtonsa ja halunsa kenties ensimmäistä kertaa omassa elämässään tunteva Sylvi tekee hetken mielijohteesta murhan ja joutuu vankilaan.

Joka hetken täydesti elävän Pia Anderssonin lapsenomainen hurjuus tekee Sylvistä jollain lailla elämää suuremman, sopimattoman paitsi niihin naisen rooleihin, joita hänelle annetaan, myös sopimattoman ylipäätään kaikkiin maailman sääntöihin.

Roiha osaa kaivaa muidenkin henkilöiden tunteet – tai vaihtoehtoisesti tunteiden ja toiveiden häilyväisyyden – esiin vaivattoman keveästi. Siten näytteleminen, vaikka onkin vahvan fyysistä, on jotain aivan muuta kuin tavanomaista suomalaista punnerrusta.

Esityksen vauhti on hyvin hallittu mutta silti sisäisesti hurja.  Sylvissä purskautetaan melodraama vahvasti esiin samalla kun korostetaan voimakkaasti melodraamaan vahvasti kuuluvaa vieraannuttamista.  Sivuhahmojen osittainen laimeus on ehkä tarkoituksellista, mutta jonkin verran Matti Raidan ja Lina Ekbladin lakonisuus ja osin pinnallinen näytteleminen tuntuu myös haitalta.

Sen sijaan Fagerströmin ja vanginvartijana, sihteerinä ja jonkinlaisena vanhentuneen geishana esiintyvän Mervi Koskisen näyttelemistä seuraa aivan henkeään pidätellen. Vahva-aromista esiintymistä, täynnä elämänkokemusta ja näkemystä, vailla maneerisuutta.

Huomammeko nykypäivän Sylvit?

Sylvi on sekä kertomus halustaan vankilaan joutuvasta naisesta että kertomus siitä, miten ihmisyys ei ylipäätään mahdu mihinkään valmiisiin kaavoihin, miten ihmisen kyky luoda ja tuhota kumpuavat ikään kuin samasta lähteestä.

Loppu jää arvoitukselliseksi. Siinä Sylvi istuu hienossa ravintolassa palveltavana ja syö pihviä. Iloisena, itsetietoisena ja omasta elämästään ylpeä Sylvi on istutettu Peter Greenawayn elokuvia muistuttavaan barokkiseen, vastakohdista voimansa saavaan näyttämökuvaan.

Jäin miettimään viittaavatko kaksi erilaista loppua siihen, miten eri tavoin nainen saa nykypäivänä itseään toteuttaa. Tasa-arvo-ongelmat sijaitsevatkin nykyään ehkä enemmän naisten välillä kuin vain naisten ja miesten välillä. Monet naiset ovat huiman etuoikeutettuja suhteessa toisiin naisiin. Toisaalla naiset kivitetään pienimmästäkin oman tahdon ilmaisusta, toisaalla taas naiset ovat kuningattaria, jotka nauttivat kaikista etuoikeuksista ja vielä lisäksi saavat etuoikeutettua kohtelua sukupuolensa vuoksi. Valkoisilla naisilla kun ei ikään kuin ole ”valkoisen miehen taakkaa”.

Sylvin loppu sisältää mielestäni myös rivien välistä vahvan väitteen naisten keskinäisen solidaarisuuden puuttumisesta. Ja kenties kysymyksen siitä, huomaammeko me nykypäivän hedonistiset naiset nykypäivän Sylvejä lainkaan. 

Jäävätkö he naisillekin vain toisiksi – tai kuten esityksessäkin Sylviä ihannoivan geisha-asuun pukeutuneen vanhan naisen tavoin – jonkinlaisiksi projektiopinnoiksi, joissa näemme itsemme nuorina ja haluttavina, joiden kärsimystä seuraamme sivusta nautiskellen kuin näytelmää puuttumatta siihen lopulta mitenkään. Toisaalta vanhempi nainen näkee Sylvissä kenties jotain, mihin ei itse ole koskaan uskaltanut, toivoo, että edes joku nainen eläisi.

Lopun ambivalenttisuus voi kurottaa myös sukupuolikysymyksen yli ja viitata myös kysymykseen siitä, mikä matka on halun toteuttamisesta hedonismiin.

Vaikka näytelmää on dramatisoitu ja leikattu, kieli on säilytetty ennallaan. Se antaa esitykseen vahvaa etäännytystä ja iättömyyttä ja uskon, että juuri kielen vuoksi esitys tuntuu uppoavankin erityisen syvälle. Esitykseen on mahdollista saada tekstitys omaan lukulaitteeseen.

Kuka kuvaa naista?

Juhlaviikkojen ja Stagen ohjelmistossa oli hälyttävän vähän naisohjaajia. Naista myös kuvattiin monta kertaa uhrina. Onko se vain sattumaa? Ehkä jotain nykymaailmasta kertoo se, että nainen joutuu kärsijän ja mykän asemaan.

Yksittäiset tekijät saati näyttelijät eivät tietenkään ole mitenkään syyllisiä siihen, että festivaalikokonaisuudessa näkemissäni esityksissä korostui vahvasti nainen toisena, tavoittamattomana sekä naisen oman tahdon ongelma.

Suurin osa esityksistä oli hyviä ja jopa briljantteja. Mutta raiskausten, pahoinpitelyjen, minihameiden, paljaan pinnan, huoruuden ja huojuvien korkokenkien määrä sai minut kaipaamaan jotain tasoittavaa tai vastakkaista näkökulmaa. 

Usein naisohjaajan feminististä esitystä pidetään jollain lailla naiserityisenä, ikään kuin pelkästään naisia koskevana asiana. Saavatko miesohjaajat äänensä paremmin kuuluville tehdessään feministisiä esityksiä kuin naiset?

http://www.skenet.fi/artikkeli/14/09/sylvi

Vaarallinen Sylvi
Irmeli Haapanen | Turun Sanomat 10.10.2014

Minna Canth: Sylvi, sovitus, ohjaus ja lavastus Mikko Roiha, musiikki ja äänet Matti Raita, puvut Taina Sivonen, valot Roiha ja Raita. 8.10. Åbo svenska teaterin Studiossa.

Ohjaaja Mikko Roiha (s.1971) on löytänyt selvästikin sielunsukulaisen Minna Canthista (1844–1897). Ennen Sylviä Roiha on ohjannut kaksi kertaa Anna Liisan sekä kerran Kovan onnen lapsia ja Papin perheen.

Canthia kohtaan tuntemastaan arvostuksesta huolimatta Roiha on karistanut turhan kunnioituksen. Jo Rauman kaupunginteatterin Papin perheeseen (2007) hän kirjoitti uuden, alkuperäistekstille täysin vastakkaisen lopun, ja niin käy myös Sylvissä.

En silti usko Canthin kääntyvän haudassaan. Hän oli ajan hermolla ja luomassa uudenlaista, tasa-arvoisempaa tulevaisuutta. Myös Roiha purkaa patriarkaalisen yhteiskunnan rakenteita mutta tavalla, joka avaa 2010-luvun ihmisen silmät.

Tänä päivänä Sylvi ei sekoa petyttyään vaan löytää itsensä.

Berliinissä asuvan Roihan ja Åbo svenska teaterin, Wasa teaterin, Klockriketeaternin sekä Savonlinnan ja Kokkolan kaupunginteattereiden toteuttama Sylvi on hämmästyttävää, hämmentävää ja puhdistavaakin teatteria. Naturasta etäännytetty näytteleminen, tarkkaan koreografioitu liike ja tyylikäs näyttämöllepano luovat teokseen hurjat jännitteet.

Roihan Sylvi ei kerro tarinaa naisesta, joka myrkyttää miehensä toiseen rakastuttuaan, vaan se on näyttämöllinen purkaus seksuaalisuutensa ja identiteettinsä löytävästä naisesta. Esityksen voi nähdä Sylvin päänsisäisenä havahtumisena siihen, että miellyttämishalun, itsensä alentamisen ja rajoihin alistumisen on loputtava, jotta voi tulla omaksi itsekseen.

Sylvin sanat ”I want to love and to be loved” on ennen muuta velvoite hänelle itselleen. Rakastaminen ja rakastetuksi tuleminen ei ole mahdollista, niin kauan kuin ihminen suostuu olemaan vanki.

Sylvi on keskus, jota vasten muut henkilöhahmot peilautuvat. Pia Andersson suorastaan heittäytyy rooliin ja kuvaa hienosti Sylvin sielullisen metamorfoosin, jota myös puvustus tukee.

Sylvi on yhdistelmä viattomuutta ja viettelevyyttä, hän toimii vaistolla ja on impulsiivinen. Vaarallinen hän on alusta asti kuoleman- ja rakkaudenvietissään.

Mikään sympaattinen henkilö Sylvi ei narsismissaan ole, mutta samanlaisia omaan napaan tuijottajia ovat muutkin. Hänen miehensä Aksel (Lasse Fagerström) mitätöi Sylviä lepertelemällä tälle kuin lapselle ja käyttää tätä vain omien halujensa ja tarpeidensa tyydyttämiseen. Samoin tekee viime kädessä Sylvin lapsuuden ystävä ja intohimon kohde Viktor (Matti Raita). Hän on lisäksi sisarensa Alman (Lina Ekblad) johdateltavissa.

Halunsa viemänä Sylvi ajautuu täydelliseen umpikujaan, joka Roihan tulkinnassa siis osoittautuukin portiksi omaan, itse määriteltävissä olevaan elämään. Esitys päättyy monimerkityksellisesti Sylvin kirkkaanpunaisessa juhlamekossa nauttimaan ”viimeiseen ehtoolliseen”. Yleisöön katsoo itsetietoinen ja häpeämätön mutta myös melko kylmän oloinen nainen.

Roiha on sovittanut Canthin alun perin ruotsiksi kirjoittaman Sylvin (1893) kaksikieliseksi, mikä tukee suomenkielisten ja suomenruotsalaisten teattereiden yhteistyöprojektia mutta tuo kokonaisuuteen myös uuden ulottuvuuden. Eri henkilöhahmot puhuvat suomea ja ruotsia sen mukaan, mitkä ovat heidän keskinäiset suhteensa. Kieli kertoo paitsi suhteen läheisyydestä myös kontrollin asteesta.

Näyttelijöiden aksentista voi päätellä kunkin äidinkielen, mutta kokonaisuutta se ei haittaa, tuopahan vain esitykseen yhden vieraannuttamisefektin lisää.

Kaikki viisi näyttelijää ovat omaksuneet hyvin esityksen tyylilajin. Erityisellä ilolla katsoin ÅST:n Lasse Fagerströmin tarkkaa, analyyttistä ja taitavasti pelkistettyä työskentelyä. Maneereista ei ole tietoakaan.

http://www.ts.fi/kulttuuri/nayttamotaide/686546/Vaarallinen+Sylvi

En pjäs som brinner
Ann-Christine Snickars | Åbo Underrättelser, 11 oktober, 2014

Uppsättningen av Minna Canths ”Sylvi”, som är ett ovanligt samarbete mellan sju olika teatrar av vilka Åbo svenska teater är en, har många fiffiga lösningar.

Regissören Mikko Roiha, som också bearbetat texten, har först och främst gallrat bland rollerna, de flesta bipersonerna har skalats bort.
I den mån de behövs får man föreställa sig dem någonstans utanför scenbilden, eller så samlas de i en enda skådespelares kropp.

Det är en rationell lösning som ger en friheter beträffande spelstil.
”Sylvi” är också en tvåspråkig föreställning. Det erinrar om pjäsens tillkomsthistoria. Den skrevs på svenska för Svenska teatern 1893 efter att Finska teatern belagt en av hennes pjäser med spelförbud.

Det kan vara intressant att känna till, men tvåspråkigheten på scenen kan i dag vara en nutidsmarkör så god som någon. De fem skådespelarna kommer från orter som är tvåspråkiga, vissa mer andra mindre: Åbo, Vasa, Karleby, Helsingfors, Nyslott. I många av de här städerna kan man höra människor byta språk mitt i en harang, precis som man kan göra här.
Sylvi spelas av Pia Andersson från Kokkolan Kaupunginteatteri. Hennes Sylvi är sårbar och självcentrerad, i pjäsens början tycker man att hon beter sig som ett bortskämt barn – hennes man och förmyndare vill också ha henne sådan. Men hon har framglimtande sidor som vetter mot rovdjur och mot självdestruktivitetens avgrund.

”Sylvi” skapades under samma period som flera världskända pjäser om kvinnor: Nora i ”Ett dockhem”, ”Hedda Gabler”, ”Fröken Julie”, lyskraftiga och problematiska kvinnor i pjäser som fortsättningsvis sätts upp.
Att hitta en utväg eller en självförståelse är en näst intill oöverkomlig uppgift för en kvinna som är beroende av de krav könskonvention och klasstillhörighet ställer på henne, det är pjäsernas gemensamma spår. Att leva i samklang med sina känslor, kan man göra det utan att förgås?

”Sylvi” spelas mycket mindre än ovan nämnda pjäser, och Minna Canths kändaste drama har blivit ”Anna-Liisa”,  där känslorna rivs upp av ett barnamord. Där finns ett för Minna Canth typiskt och sällsynt klart avtäckande av olika lager av skuld, och hur försoningen kan genomföras.

I Canths verk är konsekvenserna av ens handlingar alltid ofrånkomliga – utom för vissa, för de allra fegaste männen som sett till att ordna sin reträtt.

”Sylvi” är en pjäs som brinner, och regissören har plockat bort allt som för vår tid känns svårantändligt i originalet. Det är helt i Canths anda.

Scengestalterna blir väldigt laddade, men ofta känns det som om de var beroende av en yttre hand för att gå igång. Det finns ibland en nästan omärklig fördröjning i reaktionerna, något som skapar stark oro. Och när rollen slås på kan det hända att volymen kommer ut för starkt …

En av de mest suggestiva scenerna i pjäsen är ändå ordlös: Sylvi har nästan gett upp, hon har redan blandat stryknin i ett glas vatten pigan kommit in med.
Men är det ämnat för henne själv, eller för mannen? Det blir tycks bli avgjort av ödet, eller av stunden. Hennes man, den stela men i princip välvilliga Aksel, som Lasse Fagerström gör liksom bortvänt – han verkar alltid titta åt ett annat håll –  drar plötsligt nitlotten.

I nästa ögonblick är Sylvi i fängelse, där ska hon sitta på livstid.  Hennes viktigaste relation där är fångvaktaren, gestaltad av Mervi Koskinen, i uniform men med kroppspråk som en barnskötare.

Syskonparet Alma och Viktor kommer också på besök. Lina Ekblads Alma är en spännande uppenbarelse, så rättrådig och perfekt, men med något jagat och ångestfyllt över sitt väsen.

Matti Raitas Viktor har uppsättningen stundvis klätt av in på bara kalsingarna, flirten och förförelsen som i ursprungstexten har flera sidor replikföring förkortas här i ett krasst och målmedvetet kroppsspråk. Han är genomskådad, men ödesdramat kommer ändå att ha sin gång. Aktörerna blir delar i maskinen som satts i rörelse: spännande teater.

Roiha har byggt om slutet med en scen där Sylvi liksom i tanken rehabiliteras, ikläds en röd klänning och får sätta sig till en festmåltid. Det är en mångtydig scen, som signlerar att något hänt sen Minna Canth skrev sista akten.
Men den är långt ifrån slutet-gott-allting-gott, för kvar i minnet sitter Sylvis nakna anklagande blick som Pia Andersson låtit svepa över oss i publiken inifrån sitt fängelse.

http://www.abounderrattelser.fi/news/2014/10/155143.html

http://www.kp24.fi/uutiset/372439/Yhteisty%C3%B6n%C3%A4-toteutettu-Sylvi-on-postmodernia-Canthia