Sång 17: Beneath the Catalpa Tree

Donald Nally, dirigent för Aniara:
 

I turn the lamp down and appeal for peace.
Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.

Om det finns en mening som bättre fångar orsaken till Harry Martinsons Aniara -– egentligen till hela hans författarskap – har jag inte hittat den. Här finns ett slags avsked och en känsla av avslut, men hoppet är inte förlorat. Och det finns rytm och teknik. Noggranna översättare som Dan (Henriksson) behåller känslan av båda, samtidigt som han strävar efter att nå kärnan bakom de explicita och implicita världarna i orden.

Medan vi arbetade med att skapa vår Aniara, låg dessa ord – jag skruvar lampan ner och bjuder frid -– i bakhuvudet på The Crossings arbetsgrupp då vi byggde ihop ett verk som med respekt återger Martinsons motsägelsefulla värld av förundran och desillusion, av tro på mänsklig påhittighet och rädsla för människans åtrå och dess följder.

I slutet av vår Aniara yttras denna mening, den reciteras snarare än sjungs; den är motivationen för det sista koruset där sången, även om den är melankolisk, i alla fall är mindre resignerad än lampan i sitt sista ögonblick. Den sjungna responsen känns mer djupt mänsklig: konfliktfylld, till och med ledsen, men inte uppgiven.

Vi sjunger förutsättningen för Nirvana: “a movement without an aim”, “free from ruthless striving”.

Efter en nittio minuter lång resa som återspeglar livet – en resa fylld av ångest och humor, förnekelse och realitet, ilska, smärta, kärlek, förlust, konst – är våra sista ord “Who knows the last answer at the bottom of the question?”

Har varje generation känt att de vinglar vid intighetens stup? Att de, likt passagerarna ombord på Aniara, är hemlösa och påväg mot en onåbar konstellation från vilken ingen återvändo existerar, varken för dem eller för deras art? Att allt de kan göra är “appeal for peace”, att avsluta, likt våra rymdresenärer, “The tragedy is done”?

Jag vet inte.

Och det är det vackra med Aniara och också kronan på verket i Robs (Maggio) och Dans samarbete, att subtilt lyckas föra samman skönhet och stillhet i slutet av vår lilla pjäs. Det är här tonsättaren gör skillnad.

I början av sista sången återgår vi till musiken och orden från början av verket: “maybe then I shall, one evening, see the finish of my memories”. I musiken – nu mer fragmenterad, kanske aningen mer förbrukad – har den högsta rösten, våra sopraner, stagnerat; de sjunger en enda ton medan harmonin under den växlar. Det finns en envis stabilitet här, eller kanske en illusion av stabilitet: den så mänskliga tron på att allt kommer att ordna sig.

Hur annorlunda är inte då musiken som följer? Först stiger den gradvis i en skala,  “Man is best when he wishes good” och sedan, samtidigt som den frångår skalan, hoppar den högt uppåt och långa, längtansfulla, höga toner följer: “We search while we plunge”. Det känns nästan som barockmusik: ett målande musikaliskt framförande av orden som grundar sig i en kontrapunkt, det oskiljaktiga retoriska knepet för hur vi kan balansera musikalisk, strukturell styrka med gester av skörhet och isolering. 

Kontrapunkt: en av de stora arkitektoniska uppfinningarna denna evigt idérika, i grunden destruktiva art – människan – har gjort. Ta en idé: här ett gripande melodiskt ögonblick framfört i sin enklaste form. Bygg sedan vidare på den idén för att skapa ett oväntat ramverk som avslöjar att konstruktionen i sin enkelhet innehåller samma element som överbyggnaden. Helheten är större än dess summa; precis som människan.

Den enklaste formen? En cello. En skala. Tommy Mesa som spelar i samma register som bottnen för den mänskliga rösten. En signal; en ny idé. En grund i stark kontrast till det som fanns innan och som förkunnar övertygelse, må den vara fysisk eller emotionell eller dramatisk eller okänd. Robs musik, medan den kämpar och försöker försonas inför den stundande konklusionen av vår pjäs, den är upprepande och mantralik. Den har en oironisk effekt på lyssnaren: Vi vill inte att den ska ta slut. Eller, kanske verkar det som att den inte vill ta slut. Båda instinkterna om ett “icke-slutande” verkar vettiga eftersom “Who knows the last answer at the bottom of the question?”

Jag älskar att dirigera Aniara och speciellt att lotsa detta ögonblick, för samtidigt som det hela närmar sig sitt slut känns det som om vi har gått bakåt i utvecklingen, till början, att vi på något sätt har tagit oss från barndom till barndom, oskuld, eller åtminstone ovetskap om våra snedsteg. Vi börjar om. Kanske börjar vi om genom att ändra riktning. Kanske börjar vi om genom att förstöra det som blivit oss givet, så att evolutionen kan påbörjar sin färd tillbaka mot en helt ny art med förmåga till fantasi. Eller kanske vår föreställning börjar om från början. Vi ställer om scenen och väntar på att de första takterna ska ljuda – och så sjunger vi igen. Och igen. Och igen.

Aniara: fragments of time and space (2019)
Libretto: Dan Henriksson, baserat på Harry Martinsons Aniara (1956)
Musik: Robert Maggio
Produktion & världspremiär: Klockriketeatern (FIN) och The Crossing (USA)