jc-press-1

Shakespeares Julius Caesar är fortfarande aktuell – tyvärr

18.04.2023 kl. 14:24
Regissör Carl Alm skriver om föreställningen Julius Caesars relevans i dagens värld.

Klockriketeaterns och Sirius Teaterns Julius Caesar hade premiär ungefär samtidigt med USA:s presidentval i november 2020. Världen såg annorlunda ut då. Kanske var den till och med lite bättre? Åtminstone här i Finland? Julius Caesar reflekterar världen. En värld där allting är en scen. Där vi alla samtidigt både följer med och är en del av en märklig performans.

Den offentliga diskussionen i västvärlden dominerades 2020 av en clown som var färdig att göra vad som helst för att hålla makten, som gick så långt att förneka ett demokratiskt valresultat vilket ledde till att en mobb stormade Kapitolium. I Julius Caesar stormar också en mobb Capitolium.

Julius Caesar är en speciell text bland William Shakespeares verk och anses vara hans mest samhällsorienterade, nästintill politiska, pjäs. Medan kungen i Hamlet dör i slutet och vi följer processen fram tills det sker, dör kungen i Macbeth ganska tidigt och vi följer med händelserna efteråt. I Julius Caesar dör kungen mitt i pjäsen. Shakespeare ger lika mycket plats åt det som händer före och det som händer efter. Snarare än upptakt och efterdyningar, handlar Julius Caesar om samhällelig orsak och konsekvens.

Jag tolkar det som att orsaken i Julius Caesar är ett patologiskt maktbegär i en toxisk struktur där handling för egen vinning blivit status quo. För rollpersonerna i Julius Caesar är det omöjligt att förlora ansiktet. Det är bättre att ta livet av andra och sig själv än medge att man misstagit sig. Ett pris man är färdig att betala, men för vad? Ära, maskulina ideal eller snarare – egenvinning? Det övriga samhället betalar ett högt pris för en inre krets oheliga allians. Konsekvensen blir kaos och pjäsens form ändras.

Det lär vara Karl Marx som myntade uttrycket “Historien upprepar sig själv, först som tragedi, sedan som fars”. När vi gjorde föreställningen 2020 upplevde jag att vi levde i farsens tidevarv. Då var det följdriktigt att kommentera samtiden genom att verkligen erbjuda publiken “bröd och skådespel”. Vi kunde bara inte dela ut bröd, p.g.a. pandemin. 

Sedan dess har vår samtid gått från orsak till konsekvens. Det går inte att skratta längre, skrattet fastnar i halsgropen. Shakespeare skriver i sista akten av Julius Caesar, kriget, in tio nya karaktärer. En sover, enligt författaren, genom hela kriget för att först alldeles i slutet bli väckt. Tydligen finns det någon slags absurd humor att finna även bland kaos och tragedi.

Jag tänker att Shakespeares Caesar till mångt och mycket trots allt beskriver natten när den är som mörkast, men att vi redan kan förnimma gryningen. Att vi kan påtala vad som behöver förändras, är första steget till att förändra det. Även för mig, jag Brutus.

Carl Alm, regissör