.png)
Sång 10 – Lamentation
Robert Maggio, tonsättare för Aniara:
%20(1).jpeg)
Ett klockspel ljuder tre gånger och överröstar det olycksbådande dånet av kärnvapenförstörelsen som får passagerarna ombord på rymdskeppet Aniara att samlas och tillsammans blicka tillbaka på sitt tragiska förflutna.
Bland de inledande sidorna till noterna för Aniara lade jag till följande, ett citat från början av sång 10:
Vi kom från Jorden.
Vi kom från Maa
klenoden i vårt solsystem
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung…
Den här sången är för mig den musikaliska, narrativa och emotionella kärnan i Aniara. I den fungerar kören som ögonvittnen till de “bländade och skrämda själar” som såg kärnvapenförstörelsen i staden Xinombra. Det är ögonblicket då de, både som individer och gemenskap, förstår att de har lämnat planeten för gott. De kommer i evighet att åka längre och längre hemifrån och allt de har att klamra sig fast vid är minnen från en enklare och tryggare tid: “den sista vår naturen levde.”
Efter att klockspelet slagit sjunger kören oackompanjerad för första gången i föreställningen. Deras musik är knapp och rak, tjudrad till en enkel klagande (sjunkande) baslinje som upprepas om och om igen. Även scenbilden blir plötsligt stilla och tom, kören orörlig, med projektioner på golvet som visar oss först böljande moln och vågor som träffar stranden i slow motion, Jorden (Maa), vacker och perfekt, sedd från yttre rymden.
Mitt i sången (vid 3:42) kommer klockorna tillbaka, åtföljda av skarpa ackord på elektrisk gitarr och kören som återberättar sitt öde, den trycker på utan återvändo, som en dödsmarsch ovanpå en enträgen trumrytm.
Hear us who from Xinombra
harrow you with memories
We dead ones wise too late
harrow you with visions…
…Xinombra’s ashen column lay like waterbloom
of death across the oceans
I det tomrum som följer hör vi en soloröst återkalla:
My memory of Xinombra, how grim, how clear
Now it is over and no one’s left to blame
Det här är ett av de ögonblick som personligen påverkar mig mest, eftersom det blir tydligt att passagerarna på Aniara, kollektivt och var för sig, inser: de hade ett val, en möjlighet att rädda både Jorden och sig själva, men de lyssnade inte på varningssignalerna, hur självklara de än var.
We dead ones wise too late
(Vi är tvungna att fråga oss, är det redan för sent nu, år 2022?)
Now it is over and no one’s left to blame.
Letar vi inte alltid efter någon annan att skylla på?
Alltså bör vi, idag, fråga oss: “Vad kommer vi att välja i detta ögonblick? Kommer vi att låta det vara över och kommer vi att fortsätta skylla ifrån oss?” Kan vi undvika att bli dömda till evig sorg och längtan, en evig rörelse längre och längre bort från vårt hem? Eller kan vi undvika det öde som väntade passagerarna på Aniara?
I det avslutande gripande ögonblicket i sång 10, smärtsamt iscensatt av regissör Dan Henriksson, blickar passagerarna ombord på Aniara tillbaka, vänder sig om, en och en, för att ta en sista titt på sin brinnande planet.
Vi kom från Jorden.
Vi kom från Maa
klenoden i vårt solsystem
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung…
Aniara: fragments of time and space (2019)
Libretto: Dan Henriksson, baserat på Harry Martinsons Aniara (1956)
Musik: Robert Maggio
Produktion & världspremiär: Klockriketeatern (FIN) och The Crossing (USA)
CHORUS
We came from Earth,
We came from Maa,
the jewel in our solar system,
the only orb where Life obtained
a land of milk and honey
ISAGEL [3 ALTOS]
Describe the landscapes we found there,
the days their dawns could breed
NARRATOR
Describe the human mind sewing
a dazzling shroud for mankind
MIMAROBEN
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
NARRATOR
till God and Satan hand in hand
through a deranged and poisoned land
MIMAROBEN
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
NARRATOR
took flight uphill and down
from man: a king with ashen crown
MIMAROBEN
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung
CHORUS
Vi kom från Jorden, vi kom från Maa,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung
CHORUS
Hear us who from Xinombra
harrow you with memories
We dead ones wise too late
harrow you with visions
In silence over years and years there fell
a snow of Xinombra’s ashen column
Xinombra’s ashen pillar drifted
on through Rind
It reached the coastline on the fifth day
and Cape Atlantis on the seventh day
There wasn’t any hope for refugees,
not even in the open sea
where medusas were seen dying
and octopi were floating upwards from the deeps
Xinombra’s ashen column lay like waterbloom
of death across the oceans
That spring when nature still was alive
A hurricane, a roaring sun, thunder, lightning
I can still recall the cry and shriek: sombra, shadow
from blinded souls, frightened minds
CHEBEBA, an eye-witness [SOPRANO SOLO]
Everything that could burn turned to ash
And all stones, to four inches deep, transformed to glass
My memory of Xinombra, how grim, how clear
Now it is over and no one’s left to blame
CHORUS
no one’s left to blame
We came from Earth,
We came from Maa,
the jewel in our solar system,
the only orb where Life obtained
a land of milk and honey,
a land —